BIKAN
 
Resor med mervärde Upplevelser för alla

Vi åker till klassiska skidorter i Frankrike, Italien och Österrike .
Snösäkert och med allt för utförsåkning och längdskidåkning.
Upplevelseresor - Start  

Reserapport från Val di Fassa vecka 7 2008

 
 

Skidresor

 

För c:a 5 timmar sedan tog jag mark på svenskt territorium igen, efter en vecka i Italien...
 

En reseberättelse av Martin Styhre

 

 

 

Reseberättelser
Vandringsresor
Cykelresor
Vinresor
 
Det är inte utan att kroppen börjar känna sig lite sliten, nu när jag snart går in på 3:e veckan på resande fot. Den senaste tiden har jag spenderat bland Italienska alptoppar och snötäckta glaciärer.
Få saker i mitt liv gör mig lika tillfreds som skidåkning under klarblå himmel, med -1°C i luften och snö man kan skära med smörkniv. Det har kort och gott varit en helt sagolik skidsemester.

Jag kan väl villigt erkänna att jag i början var lite skeptisk. Jag hade lovat mig själv efter resan till Val Thorens 2001 att jag ALDRIG mer skulle åka buss till Alperna, men helt plötsligt satt jag återigen i ett skumpande åbäke på väg ner till mellersta Europa. Att bussen hade sett sina bästa dagar gjorde inte saken bättre, samt att jag gjorde upptäckten att jag var ensam född på 1980-talet. Visst, jag hade dedikerat denna resa tillsammans med mina småsyskon, men det gör ju inget om man träffar någon i sin egen ålder, inte sant?
Det blir ju inte bättre när vi ankommer in i Italien och gör upptäckten att det är fruktansvärt lite snö på marken. Ogillande mummel börjar sprida sig i bussen. Ju mer bussen stiger upp i bergen, desto högre börjar mummlandet bli. Väl framme i byn (Perá di Fassa) vi skall bo i, finns det fortarande bara spridda snöflingor på marken. Detta påtalas á det skarpaste till reseledaren som försäkrar att vi kommer inte bli missnöjda över åkningen.

Dagen därpå är det alltså äntligen dags att se vad Italien har att erbjuda i form av frysta vattenkristaller. Vi tar kabinbanan upp från Campitello, och äntligen. Den vy som sträcker ut sig framför oss är oemotståndlig. Äntligen var snön där! Vi var visst bara tvungen att komma upp på 2200 m ö h för att den skulle visa sig!
 
 
Första dagen ägnas åt Pistvisning. Ett fenomen jag har lärt mig att uppskatta. Det är ett väldigt effektivt sätt att optimera en grupp snabbt. Man hänger ihop en dag för att utföra något samtliga uppskattar; Skidåkning! Vem kan vara på dåligt humör när man får göra detta efter (oftast) ett års uppehåll? Håkan (Vår reseledere, arrangör, trevnadssamordnare) skötte sitt jobb utmärkt. Detta innebar att han lotsades oss från vätskedepå till vätskedepå i så snabb takt som möjligt. Det kändes som vi hade åkt genom större delen av Alperna, när det senare visade sig att vi bara hade klarat av en knapp promille av lilla Dolomiterna. Först då gick det i alla fall upp för mig hur stort detta system är! Ryktet säger c:a 400 liftar och totalt 50 mil pist...
Det är ganska mycket!!!

 
Tredje dagen bestämmer vi oss för att testa på "Sellaronda". Dvs, att ta sig runt berget Sella som mycket av systemet kretsar kring. En enkel uppgift på pappret. Hade du frågat mina lår och vader senare på kvällen om dom hade samma åsikt, hade du säkert fått dig en direkt träff i solar plexus. Det går dock inte att ta bort minerna, för det var en otrolig skidåkning. Vi gjorde vissa avstickare från den utstakade rutten. Det var under dessa små turer vi vaskade fram de riktiga guldkornen under veckan. Jag minns inte vad dalen hette, men vi hittade en backe (modell svart) som vi nästan grät av lycka över att ha funnit. Knappt några åkare före oss där, trots att klockan åtminstone var efter lunch! Till minussidan; Väldigt mycket liftåkning. Tyvärr går det nog inte att komma undan, men det är fortfarande inte kul att åka lift...
 
 
Dagen därpå hoppade jag på nästa (oöverskådliga) projekt; Glaciäråkning på Marmolada!
Aldrig trodd e jag att jag skulle få sätta mina stavar på en glaciär, men men. Undrens tid är ännu inte förbi. Det tog sin lilla tid att ta sig bort till den fördömda isklumpen, men när man väl var där; Oj oj oj oj. Utsikten från 3200 meters höjd tar andan ur de flesta. Milsvid utsikt och närmare till den klarblå himmelen än på många andra ställen på jorden. Man är så lyckligt lottad ibland! Vi åkte ner till restaurangen vid andra liftstationen, där det även fanns ett museum om en italiensk pluton under 1:a världskriget. Dårarna hade byggt en mindre stad INNUTI själva glaciären. När en lavin sedan rasade över dem, så kan ni få gissa hur deras öde beseglades. Det mesta av texten var på Italienska, så jag kan inte direkt påstå att jag fick med mig 100% av informationen. Bilderna talade i alla fall sitt tydliga språk om hur "lätt" livet var på deras tid. Återigen tackade jag min lyckliga stjärna för att jag föddes i denna tidsera, i detta land...
 
 
Åkningen ner från Marmolada-glaciären satte alla mina krafter på prov. Aldrig i hela mitt skidåkarliv har jag varit så trött i benen. Då flertalet av pistbesökarna före mig gissningsvis bestod av "plogare", så liknande den väg vi skulle ta ner mer än brant backe där någon kastat ut större högar, än vad det var en skidbacke. Om mina ben hade varit helt slutkörda dagen innan, så var det ingenting mot hur jag kände det senare den kvällen.
Kvällen ägnades åt 40-års fest för en av våra medresenärer. Vilka rykten som än sprids om mig angående denna afton, så förnekar jag alltihop! Dessutom, anledningen till att jag inte stod på skidor dagen efter har inte det heller någon som helst koppling till den lilla skiva som anordnades! Jag tar avstånd från ALLT!
 
 
Sjätte dagen hade vi tänkt åka bort till St Christina, men när vi kom ner till liftstationen, så var tåget som skulle ta oss tvärs igenom berget trasigt, så vi fick vända tillbaka med svansen mellan benen. Tord och Lennart hittade sin "Gerdknödeln" eller vad den nu kallas, som de letat efter hela veckan. Större bakelse har jag aldrig sett! Den var helt enorm!!! Eftermiddagen hade jag dedikerat till Emmelies ära, då hon skulle få praktisera sina skidlärarkunskaper hon hade lärt sig tidigare i vinter. Hon körde helt slut på mig! Hela hennes en-veckas-kurs praktiserade hon på en eftermiddag. Det va motlut, grundposition, stavning, kantning, motlut igen osv. Jag hade välkomnat döden som nått befriande där och då, men jag får skylla mig själv. Jag hade trots allt bett henne om det hela.

Sista dagen ägnades åt resa, och vilken resa sen. Jag åkte bil med Daniel, Emmelie och Håkan, då jag skulle flyga hem från Salzburg. Det blev mer spännande än vad vi hade trott från början. Vi trodde vi hade så gott om tid på oss, och det skulle inte ta mer än 3,5 timmar till Salzburg. Det tog SEX timmar, och vi var 25 minuter från att inte komma med flyget. Lättad slog jag mig ner i min flygstol och konstaterade.
 
 
Nu är det bara 2 dagar kvar innan stressen sätter igång igen, för då är det; Svalbard, here I come!  

Alla bilder i denna reseberättelse är tagna på plats i Dolomiterna av författaren.

Dessa sidor kan (förhoppningsvis, det brukar oftast funka) skrivas ut om du väljer liggande utskrift under "Arkiv"; "Skriv ut..."